Milstolpar

Milstolpar

Det finns både små och stora milstolpar i livet. Nu i helgen får vi vara med om 3 stora…fast igentligen är den ena nog ganska liten men för mig känns den stor. Ja jag och Jess firar 6årig bröllopsdag, det är stort…sen har vi hållit Tindra vid liv i 2 hela månader, det är också stort… och sen eftersom hon är 2 månader och sover så bra så kan hon börja sova i sitt eget rum…det är stort för mig, men kan säkert verka litet för andra. Jag har börjat låta henne sova i sin jättestora spjälsäng på dagarna så hon ska bli van. Hon ser så liten ut däri…det blev mycket prickigt också, se kort nedan! Jag har verkligen blandade känslor dels för jag tycker det är så oerhört mysigt att ha henne nära även om hon sover i en egen säng brevid vår men sen är det också en påminelse om att tiden går så fort och jag får forward flashes där Tindra redan har börjat skolan och inte kommer behöva oss på samma sätt. Å andra sidan så stånkar hon sig fortfarande igenom nätterna så jag sover inte speciellt bra även när hon faktiskt sover så på så sätt ska det bli skönt att hon sover lite längre bort.

Det här inlägget tog lite längre tid att skriva än vad det var tänkt så nu är det redan söndag och Tindra sov faktiskt i sin säng igår och det gick jättebra. Visserligen vaknade hon både klockan 2 och klockan 6 så det blev en amning mer än vanligt. Vi var även och käkade sushi och det gick hur bra som helst. Vi var där i en hel timme och kunde lätt ha stannat längre, jättelyckat och framförallt jättegott! Som jag har saknat sushi, jag beställde min favvorulle “philadelphia roll” den har lax, philadelphiaost och avocado, rekommenderas verkligen! Här kommer lite kort från helgen.

 

Det lunkar på…

Det lunkar på…

Ja veckorna går och Tindra blir bara större och större. Vi har fått in en ganska bra rutin nu, där jag fortfarande försöker göra något med henne minst varannan dag. Idag var vi på 3rd Street Promenade och mötte Pauline och hennes lilla Madi. Jag shoppade loss på H&M vilket var höjdpunkten på veckan än så länge. Det är forfarande trist för jag passar inte i något men jag hittade ett par tröjor/toppar som jag varje fall kan ha på mig.

Jess och jag firar vår bröllopsdag på lördag. I sex år har vi varit gifta men det känns som ännu längre…vi har ju varit tillsammans i 12 år nu…vi kunde ha haft en 12åring här hemma… vi ska ut och äta men har inte hittat någon barnvakt så Tindra får följa med. Vilket jag tycker är ganska skönt, vill liksom inte lämna henne någonstans riktigt än. Fast vår granne Joyce erbjöd sig att sitta barnvakt nästa lördag så vi kanske firar lite till då…kanske man får äta längre än i 30 minuter, vi får se hur det blir.

Såhär ser det ut då pappa har lekt med kameran och med Tindra…

Fotograf

Fotograf

Jag ville så himla gärna ha fina kort på Tindra medan hon fortfarande var nyfödd. Men eftersom jag inte är lika duktig som Frida på att ta kort så får man be någon annan. För ungefär en månad sen så var Sara här och tog kort. Jag blev jättenöjd. Dessa två kort har jag förstorat upp och ska rama in. Tänkte hänga upp dem på vår sovrumsvägg. Jag älskar dem verkligen. Hon har lyckats fånga Tindra perfekt i dessa foton.

Väggen

Väggen

Jaa, den här väggen vi har byggt vid sidan av huset. Den är äntligen färdig. Vi trodde att det skulle ta ungefär 3 veckor att göra och att den skulle vara klar innan Tindra föddes för jag ville helst inte sitta här och amma medan en massa okända män sprang omkring på baksidan. Det tog över 2 månader och kostade mer än dubbelt så  mycket än vi hade planerat. Nu att när man har hus så rinner pengarna snabbt iväg… Det blir aldrig som man tänkt sig från början men det är ok. Idag var byggkillarna här för sista gången och fixade cementen. Jess kom på den superba ideen att göra Tindras fotavtryck i cementen. Det blev jättebra!

Leendet

Leendet

Det är ofattbart det som hände i Norge igår. Jag vet att det händer ännu värre saker i andra delar av världen men vi känner väl oss så trygga i Skandinavien att det blir lite extra påtagligt då ondskan dyker upp så nära inpå. Jag har märkt att sen vi fick Tindra så går jag såklart till henne om jag mår dåligt eller ser sådant som får mig att må dåligt. Det räcker med att titta på henne så värms hjärtat och ögonen blir fulla med tårar. Fast det kan även bli värre om det som får mig att må dåligt handlar om barn. Jag inser att det skulle vara svårt för mig att jobba på mitt gamla jobb i Compton nu när jag har barn själv. Vi såg så många barn som for illa.

När jag jobbade på anstalten så gjorde som sagt killarna kort till mig när jag slutade. En av killarna klistrade in en bild på en leende bebis och berättade att när han var ledsen tittade han på bilden och det hjälpte honom att må bättre… visst är det så,  att sovande eller leende bebisar (och hundvalpar) får oss att må bättre genom att bara titta på dem. Vilken tur för mig att Tindra började le mer och mer förra veckan och jag har lyckats fånga det på bild, det är lite lika härligt på bild som i verkligheten men håll till godo.

Kram på er allihop. Ge varann en extra hård kram och visa att ni uppskattar varann. Det är viktigt för man vet aldrig vad som kan hända, och vi tar varann alldeles för ofta förgivet.

MotoGP

MotoGP

Nu i helgen är det MotoGP här i Kalifornien, närmare bestämt i Laguna Seca, Monterey. Jess och jag har varit där varje år förutom då vi var på vår motorcykelresa 2008 och det är något vi ser fram emot varje år.Vi följer även denna form av racing på TV varje vecka.  MotoGP är motorcykel racing med de snabbaste motorcyklarna i världen, topphastigheten ligger runt 350km/h och medelhastigheten under ett race är oftast runt 150-200km/h. Bara 17 killar i hela världen kan köra dessa cyklar så man måste vara riktigt duktig för att få tävla i denna klass. Det är väl lite som Formula 1 för bilar. Motorcyklarna är specialbyggda för racing och går inte att köpa, det finns såklart en massa regler som att de bara får använda 6 motorer under hela säsongen och alla tävlar på samma däck. Ja det är Bridgestone om ni undrar…

Jag har ju alltid varit lite av en groupie, det är inget jag är stolt över men jag kan ju inte riktigt sticka under stolen med det heller. Det började ju där i 8an med NKOTB och Joey McIntyre och nu i 30 årsåldern har det gått över till Valentino Rossi som tävlar för Ducati. Han är lite som Tiger Woods brukade vara, han vinner allt. Eller han brukade vinna allt när han tävlade för Yamaha. Han är otroligt duktig, alla vet vem han är och han var t.o.m tvungen att flytta från Italien till London för han kunde inte röra sig fritt.

När vi åker upp till Laguna Seca så tältar vi, vi lagar mat på gasspis och duschar i en “trailer”. Låter inte så lyxigt kanske men det är helt fantastiskt. Vi bor precis utanför banan så varje morgon vaknar vi till att de startar motorcyklarna i garagen för att förbereda för Söndagens race. Vi umgås med  andra fans och kvällarna tillbringas med rödvin i en röd plastmugg vid brasan där diskuteras resultaten av dagens uppvärmningar och kvalificeringsrace…

Jag är lite ledsen att vi missar Laguna Seca i år men vi har ju ett underbart skäl, det får bli Tindras första gång nästa år istället…Vi får nöja oss med att titta på TVn på söndag. Här kommer lite bildbevis på mina groupietendenser!

Jag och Valentino Rossi

Jag och Ben Spies

Jag och Alvaro Bautista

Ja det finns massor med liknade kort men jag tänker bespara er. Här kommer lite kort från själva campingen och racebanan.

Dagens

Dagens

Vi har haft en lugn helg med väldigt lite planerat. Det kan vara skönt ibland men samtidigt lite tråkigt…man är väl aldrig riktigt nöjd. Nej men vädret har varit sisådär, det t.o.m. duggade här i fredags och det är högst ovanligt den här årstiden. Jag tror att jag blir påverkad av vädret nu mer än någonsin, blir på lite nedstämt humör när inte solen skiner. Man har blivit bortskämd helt enkelt.  Jag har gått runt och haft lite söndagsångest i flera dagar… men jag tror det beror på att jag inte jobbar längre, jag har ju fått en paus från  min roll i arbetslivet och min karriär. Det där tar lite tid att vänja sig vid har jag märkt, speciellt när Jess är så upptagen hela tiden och jobbar väldigt mycket. Springer på middagar och grejjer och så sitter jag här i mjukisbyxor med lite spya på ryggen. Fast igentligen skulle jag inte byta för något i världen jag vill bara skriva av mig lite…

I lördags fick jag lite egentid som jag spenderade med att göra pedikyr och klippa mig. Jag ammade Tindra talade om för Jess var mjölken fanns om han behövde den när jag var borta och sen körde jag glad iväg till hårsalongen…det blev kortvarat för snart hade jag flera missade samtal från Jess och när jag rinde tillbaks så möttes jag av Tindras hjärtskärande skrik i andra änden…åh vad ont det gjorde i mig och mitt hjärta. Jag fick så dåligt samvete så jag skyndade mig hem där Jess hade lugnat ner henne efter många om och men. Han var snäll nog och tyckte att jag fortfarande skulle göra pedikyr så jag gav mig iväg igen men nu var jag orolig hela tiden och kunde inte riktigt njuta utav det. Jag insåg för första gången att allt sånt som man uppskattade förr inte är så viktigt längre och att det kommer nog ta ett tag innan jag kan slappna av när jag är hemifrån. Jag vet att Jess måste lära sig att tyda Tindras skrik och hur man tröstar henne…hon skriker ju sådär med mig med ibland men då mår jag aldrig dåligt…. jaja det var lärorikt. Jess tyckte det var lite mitt fel för jag inte talat om för honom när hon åt sist så vi fick prata igenom allt och bestämma hur vi kommunicerar i framtiden innan jag åker någonstans. Som sagt. Lärorikt.

På eftermiddagen hade vi hur mysigt som helst. Vi satt vid poolen och Tindra var med för det var inte så varmt som det brukar vara. Hon låg i mitt knä och sov och jag t.o.m ammade henne därute. Jag drack två Dagens och njöt även om jag fick sitta  i skuggan. Jag hade pumpat ut mjölk som jag kunde ge henne efteråt, för jag får dåligt samvete för allt nu förtiden, men det blir bättre när hon är lite större, eller vad säger ni som vet? Jo jag hittade ingen annan mössa än den vi fick från sjukhuset…

Vanlig Torsdag

Vanlig Torsdag

Nu sitter jag och dricker en kopp kaffeinfritt kaffe och lyssnar på Radio 1 där Alex Schulman har ett pratprogram en gång i veckan. Jag är lite besatt av Alex, tycker han och hans bror Calle är hur roliga som helst och jag följer deras bloggar maniskt under dagarna och nätterna med för den delen. Jag lagar även middag fast klockan bara är 09:42. Har insett att när man tar hand om en liten bebis så är dagarna inrutade i 3 timmarspass efter amningstimmarna. Då måste man passa på att laga middag fast det är tidigt på förmiddagen, (eller är det morgon fortfarande…) annars kanske det inte hinns.  Jag har varit uppe sen 5:30 så det kanske känns som om det är senare än det är. Vad blir det till middag då undrar ni, jo det blir svamp och sparrisrisotto med kyckling.

Nu har Tindra börjat le men jag har inte riktigt fångat det på bild än…men det kommer. Så ni får hålla till godo med detta kort taget nu i veckan istället.

Mitt jobb

Mitt jobb

Jag är ju som sagt en “social worker” och det går inte riktigt att översätta till svenska, det är inte samma sak som socionom men ganska lika kan jag tänka. Efter det att jag var klar med min magisterexamen jobbade ju jag som psykoterapeut med personer som var psykiskt sjuka i två år. Under min utbildning och även innan jag började den så var det den gruppen jag brann för, jag ville hjälpa till, ville bota.

Efter att ha jobbat i en väldigt fattig och väldig farlig del av Los Angeles där majoriteten är mexikaner/svarta som inte har någon sjukförsäkring så blev jag nästan utbränd. I och med att jag flyttade upp hit till Agoura Hills var jag tvungen att hitta ett nytt jobb. Psykiska sjukdomar går ju ofta i vågor, patienter blir bättre och sen blir de sämre igen, det tär på ens egna resurser när ens patienter inte mår bra, eller gör som man säger (läs med humor).

Det är svårt att bota, och med tiden insåg jag att det inte går. Det kanske låter hårt men jag fick ändra min uppfattning om vad min roll var, jag var inte längre där för att fixa dem, istället hjälpte jag  mina patienter nå sina mål även om de inte var desamma som de mål jag tyckte de skulle ha. Jag vill understyrka att det är svår mental sjukdom vi pratar om här och inte depression eller ångest… för depression och ångest går absolut att bota. Det är inte alltid lätt men det går att må så mycket bättre att man kan leva ett normalt liv och njuta av det.

Efter att ha jobbat i Compton i 2 år började jag söka jobb som inte hade med terapi att göra och hittade mitt senaste jobb. Jag jobbade som “re-entry counselor” för en organisation som jobbar inne i ett fängelse för ungdomar. Organisationen försöker få dessa ungdomar att ta studenten så de i allafall har en gymnasieutbildning när de släpps. Jag älskade att jobba där. Det är en låst ungdomsanstalt för killar mellan 16-18 år. De är alla gängmedlemmar och kommer från väldigt svåra hemförhållanden med fattigdom, våld och droger. De flesta har sina gängnamn tatuerade överallt, även i ansiktet, jag tror de sorgligaste jag såg när det gäller tatueringar var en 16årig kille som hade Bury Me (begrav mig) tatuerat på undersidan av armarna. “Fuck Love” på knogarna är en annan favorit. Det är så de lever sina liv, så nära döden att ingen av dem tror att de kommer leva tills de är över 20, och ingen vågar lita på kärlek.

När jag blev gravid så undrade jag såklart hur killarna skulle reagera, de sitter på anstalten mellan 6-12 månader så vissa utav dem skulle ju vara där under hela min graviditet och sen skulle jag ju bli tvungen att lämna dem när jag blev mammaledig. Det visade sig att dessa pojkar var så uppmuntrande, glada och väldigt beskyddande mot mig under hela graviditeten. Jag kände ofta att de behandlade mig bättre än personalen där.  De flesta av de här killarna är mexikaner och i den mexikanska kulturen har man ju många barn och familjen är väldigt viktig. De flesta hade redan varit med om en födsel, antingen en familjemedlems eller sitt eget barn. Ja det ska tilläggas att många av dem har egna barn, oftast flera stycken med olika “baby mamas”. Så de gav mig ofta råd “you should walk often and don’t eat any salt Miss” och de ville alltid hjälpa mig att bära eller  så erbjöd de mig att sitta där de satt. ” I got you” var ett uttryck jag hörde ofta.

Det var såklart jättejobbigt att säga hejdå när jag tog mammaledigt, killarna hade gjort sina egna ” lycka till” kort till mig och Tindra, de visste alla vad hon hette men de tyckte det var tråkigt att jag skulle få en tjej. I den mexikanska kulturen vill man att ens första barn är en pojke…plus att de här killarna visste att tjejer blir jobbiga att ta hand om i tonåren sen…de vet väl själva hur de tänker om sina flickvänner etc…

Jag har tänkt väldigt mycket på dem nu när jag varit hemma, jag insåg att jag saknade dem mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har gått runt här och hoppats att de som släppts är ok och att de som fortfarande sitter  inne blir släppta på sin “release date” för de som slåss eller tar droger inne på anstalten blir ofta dömda till längre straff.

I fredags tog jag med mig Tindra och åkte och hälsade på. Vad härligt det var att se hur glada killarna blev att få träffa henne. Glada är inte ens rätt ord. Deras ansikten sken och de höll på nypa henne i tårna,  petade på henne och ville hålla i henne. Fast bara en kille var modig nog att faktiskt göra det och hans leende var oslagbart. Då kan jag tillägga att de här killarna ler inte speciellt ofta. Det kändes så bra att Tindra gjort deras dag. Hon var såklart jätteduktig och grät ingenting…inte ens när jag ammade och bytte på henne i en liten cell.

De här killarnas liv är så våldsamma och det är svårt för dem att bryta mönstret av brott och droger så fick jag tråkiga nyheter medan jag var där också. En av killarna jag jobbat mycket med och som gjort en jättefin teckning åt mig som ska sitta i Tindras rum sen väntar på livstid nu efter att ha skjutit mot 2 personer. En annan kommer få 30 års fängelse för pistolinnehav. Han är 18 och har två döttrar 5 och 1 år gamla. En annan hade precis dött i en bilolycka… ja det är svårt att hålla modet uppe och vara motiverad att jobba med gängmedlemmar. Man undrar liksom om det någonsin blir bättre och ifall man gör någon skillnad, hjälper man någon? Men efter att ha sett leendet på så många av dem efter vi varit där och hälsat på så är jag övertygad att det spelar roll, man gör skillnad, och jag kommer fortsätta att brinna för dessa pojkar. De är bara barn men har sett mer än vad någon ska behöva se på en hel livstid. Det kommer absolut bli fler besök till Camp David Gonzales för mig och Tindra!