Ångest

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och Tindra lekandes med en tom vattenflaska brevid. Jag har ångest. Jag känner mig otroligt tacksam för att jag har fått vara hemma med henne på heltid så länge, ja för här i USA är 6 månader jättelänge om man jämför med de 6 veckorna man får av staten. Jag kommer ju t.o.m. vara hemma 7 månader plus den tiden det kommer ta att bygga upp min privata praktik. Min chef sa att han trodde det kommer ta minst 3 till 4 månader.

Min ångest kommer ifrån att jag måste börja kolla på olika former av barnpassning till Tindra.  Det finns olika alternativ precis som i Sverige även om standarden kanske inte är det samma och att det är typ 100 gånger dyrare. Jag har att välja mellan dagis, dagmamma och så barnvakt. Det finns ju många för och nackdelar med alla dessa olika former av barnpassning. Idag har jag varit och besökt ett dagis där de tar barn f.r.o.m. 6 veckor, de flesta började tydligen runt 8 veckor. Det var lite sorgligt i sig att se så många små barn där. Dagiset kostade 315 dollar i veckan och då ingår ingenting, ingen mat, inga blöjor. Nada. De är 15 bebisar och 2 lärare, man kan lämna mellan 06:30 och 18:30, det verkade som om många föräldrar har barnen där i 10 till 12 timmar per dag.

På så sätt är jag även tacksam att jag bara ska jobba deltid och att jag kan jobba så mycket eller lite jag vill. Visserligen har jag en ganska lång körtid till kontoret och det ingår ju i tiden som Tindra måste vara någonstans. Just nu lutar det mot en dagmamma, jag tror det kommer kännas bättre än dagis. Det blir lite mer personligare och så är det billigare och mer flexibelt med tiderna. Vi har fått en rekommendation från en kollega till Jess men hon har ingen plats just nu så vi står på kö. Förhoppingsvis kommer det finnas rum i början av nästa år. Det ordnar sig. Det är klart det gör det.

Bjuder på min favoritbild av Tindra just nu, hon har precis vaknat och ser så där uttrycksfull ut som bara hon kan göra.