Klara’t!

Klara’t!

Vi klara’t! Imorse sprang vi 10km. Jess sprang på 56 minuter och jag på 1:06. Mitt mål var att inte gå och jag sprang hela vägen även när det kändes som jag skulle spy! Det var en riktig bra start på dagen! Tack för alla goda råd, det hjälpte när det var som jobbigast. Nu såhär ett par timmar senare har jag sån träningsvärk att jag inte kan gå!

20121111-210216.jpg

20121111-210231.jpg

Att få vara barn.

Att få vara barn.

Det är inte alla som får det. Jag tänker ju såklart mycket på killarna jag jobbar med, de hade aldrig en chans. Och de fick aldrig vara barn.  De har fått uppleva en verklighet av våld, droger, fattigdom, och rasism från den dagen de föddes, de har behövt ta ansvar för en missbrukande förälder eller ett syskon sen de var små, försökt skydda dem i all skam. Gjort allt för att inte en lärare ska märka att de har smutsiga kläder, en blåtira, eller att de försöker smyga ner extra bröd i väskan under skollunchen.

Jag fick vara barn och jag har många underbara minnen från min barndom. När jag tänker efter så utspelar sig mina finaste minnen utomhus med min familj. Vi är i Jorm  med mina kusiner, det är vinter och vi ska gå eller åka skidor upp till vår stuga som min morfar byggde för länge sen mitt uppe på fjället.  Kusinerna är ju för tuffa för att åka skidor så de kör skoter. Hade man tur fick man följa med men det var ofta som “man inte fick plats”.  På vägen dit måste man besegra Apelsinbacken, det är en 3 km lång backe som verkar evighetslång när man är 10år.  Jag blir till och med osäker när jag skriver det här. Den kanske bara är ett par hundra meter men jag har alltid trott att den är 3 km lång. Vi stannade efter vägen och grillade korv och drack varm choklad. Nu när jag tänker efter så kändes det som vi gått i flera timmar men som vuxen vet jag ju att vi stannade efter typ en kvart… vi lekte i snön, byggde igloos, klättrade upp på taken och gjorde kullebyttor ner i snödrivorna. Bästa belöningen när man väl tagit sig upp för den där backen och fram till morfars stuga var att få lägga sig på ett renskin och värma sig i solen.

Mina sommarminnen är ofta i från Sveg och min farmor och farfars stuga i Vallsjön. Huset ligger precis vid vattnet och det är så vackert där att det gör ont i hjärtat. Som liten var det så spännande för det fanns inget rinnande vatten, man fick bada i sjön med tvål på kvällarna för att bli ren. Eller så öppnade man en garderob i sovrummet och där fanns en porslinskål och karaff som man använde för att tvätta av sig och borsta tänderna. Jag tyckte den den där skålen och karaffen var de vackraste jag sett. Vita med röda rosor. Vi fikade, badade, plockade blåbär, åt glass, jag lärde mig att simma runt bryggan, vi fiskade, vi rodde, vi åkte vattenskidor, vi solade, vi klippte gräset, högg ved, gick i skogen, åt jordgubbar. Vi var tillsammans.

Ibland känns det som det är lätt att glömma bort hur viktigt det är att få vara tillsammans. Vi blir fast i vardagen, jobbet, tänker på det som är besvärligt istället för vad som är viktigt. I helgen fick vi vara tillsammans och det var viktigt. Vi tog vår lilla husvagn på turné för första gången. Vi stannade 2 nätter och vi hade det helt fantastiskt, vi var utomhus hela dagarna, vi var nära och vi var tillsammans. Både jag och Jess kände oss otroligt tacksamma för att vi kommer kunna ge Tindra en uppväxt med många fina och roliga minnen. Blir tårögd när jag tänker på det, på lyckan att få skapa dem tillsammans med henne.

Vänner

Vänner

Vad jag är tacksam för att jag får vara hemma med Tindra två dagar i veckan. Jag älskar att gå till jobbet ibörjan av veckan men varje Tisdagkväll så fylls jag av glädje för jag vet att imorgon får vi vara tillsammans hela dan. Det är ju inte bara roligt, hon har ju börjat få utbrott utan dess like. Herregud. Jag är den där svettandes, rödblossiga mamman som bär ut mitt barn ur affären typ uppochner medan hon försöker klösa ut ögonen på mig…eller sparka mig i huvudet då om hon är uppochner. Det händer ett par gånger om dan… men men, det är bara en fas! Tänk vad många sömnlösa nätter jag har stapplat runt i mörkret och viskat till mig själv… det är bara en fas…eh det är tänderna…. det är en fas…det är tänderna…Jag tror de två meningarna har hållt mig vid liv det sista 18 månaderna!

Idag ringde Jess syster på eftermiddan och undrade om vi ville möta upp dem i en park här i närheten. Det ville vi visst, vi fick en mysig eftermiddag tillsammans.