Mörkrädd…

Mörkrädd…

Ja jag är 36 år och mörkrädd. Vet inte men det är väl en vanesak det där med. Är man inte van att sova själv så gillar man det inte. Nu är Jess ute på äventyr och Tindra och jag har varit ensamma i en och en halv vecka. Jess fick förfrågan att åka till Ecador och åka på ett motorcykeläventyr och sedan skriva om det i den tidning han ibland jobbar för. Vi har kunnat Skypa nästan varje dag. Är inte det fantastiskt ändå. De var tom inne i Columbia och åt middag en kväll och när de kom hem så skypade han direkt. För att tala om att han ätit marsvin.

Det där märktes så väl när vi reste ner till Panama 2008 med. Det spelade ingen roll hur isolerade vi var eller hur fattigt det var runtomkring. Det fanns Wifi någonstans i närheten, man kunde alltid koppla upp sig. Helt sjukt egentligen men ändå så härligt på något sätt.

Tillbaks till Ecuador. Jess verkar ha haft en fantastiskt resa och naturen ska vara helt otrolig. Ja det syns ju på kortet nedan. Jag är lite avundsjuk faktiskt… men imorgon kommer han hem och det har vi längtat efter, bara en natt kvar då jag måste kolla alla lås och se till att mobilen ligger nära till hands.

1240137_526958704050757_1929606342_n

Det här med yogan…

Det här med yogan…

Jag älskar yoga och tog min första yogaklass för mer än 10 år sen. Det är något jag tror jag ändå är ganska bra på, fast som vanligt gör jag aldrig något riktigt utav det utan går ett par gånger sen tar jag 4 månaders uppehåll osv. Här i Agoura har jag hittat en yogastudio och en instruktör som jag älskar, han heter Zach och ni ser honom på bilden här nedan.

Igår gick jag dit lite nochalant och Zach talade då om för mig att jag inte varit där sen maj…maj. Kan det verkligen ha gått så lång tid, jag trodde det var ett par veckor typ. I allafall var det som om det var min första yogaklass någonsin, musklerna skakade, jag panikskrattade mig igenom en hel del poser och så fick jag kramp medan vi stod på huvudet. Jag svettades dubbelt så mycket som när jag sprang halvmaran och idag kan jag inte gå. Jag har sån otrolig träningsvärk. ÖVERALLT.

Nej det här måste det bli ändring på. Jag kan ju springa OCH yoga… vet inte varför jag tyckt att jag bara kan göra en sak i taget.

tumblr_lpj8n50bW91qlkmx9

“Thanks Mom”

“Thanks Mom”

Ja det frasen hör jag tusen gånger om dagen. Då klirrar det liksom till inom en lite, varken positivt eller negativt bara lite annorlunda. Jag trodde väl aldrig att jag skulle ha ett barn som sa “Thanks Mom”.

Här hemma kallar vi ju varandra för mamma och pappa men Tindra tar ju efter vad hon hör hos dagmamman mest. Där pratar dom bara om Mom, eller Mommy. Men på fredag börjar svenska skolan igen efter 3 månaders uppehåll, då blir det andra bullar!

IMG_6181

Det gick!

Det gick!

Allt gick som på räls igår.  Jag väckte Tindra klockan 5 och körde upp till Ventura. Hemma hos Julie var det ljust och livat när vi kom fram även fast klockan var lite efter halv sex. Jag älskar det på något sätt. Det är kallt och mörkt ute men inne hos småbarnfamiljerna står kaffet och blir kallt redan, TVn är på och det springs runt med katter och annat. Det är livat helt enkelt när de små är vakna. De bryr sig inte om de “regler” vi vuxna har för de olika delarna av dygnet.

Stacy kom och hämtade mig runt 6 och så var vi på väg ner till stranden där loppet skulle gå. Det var fullt med folk, fast det var mörkt ute som kom det drivor med människor i gympaskor och kepsar. Reflexer överallt. Jag var ganska nervös faktiskt men när startskottet gick så kändes det bra. Det var mycket kallare än när jag springer hemma och det var plant hela vägen, så det gjorde det också lättare.  Jag sprang ganska sakta men ändå en minut snabbare per “mile” än vanligt, jag var i mål efter 2 timmar och 10 minuter. Det är över 20 minuter snabbare än vad jag trodde jag skulle springa på.

Det är loppet betydde så  mycket för mig, det var många gånger under de senaste 4 månaderna då jag trodde att jag inte skulle klara av det. Jag har haft Tindra och Loder som min motivation och varje gång det varit jobbigt har jag sett Loder vid mållinjen, hur exalterad han skulle varit för min skull. Han gjorde våra liv bättre genom att vara en del av dem och nu är det upp till mig att göra mitt liv bättre för min, Jess och Tindras skull. Loder fortsätter att vara en del av våra liv och nu får vi se det som att våra liv är bättre för att han varit en del av dem och han fortsätter att inspirera och motivera oss att utmana gränser och göra det vi vill, fast är rädda för att inte klara av.

download-19