Tillsammans

Tillsammans

Så himla härligt att Tindra tycker det är roligt att åka motorcykel. Imorse åkte hon och jag på en tur medan Jess var ute på en längre tur. När hon var mindre var ci nästan tvugna att vänta på att han kom tillbax så han kunde springa efter med rep. Men inte längre!

   
 

Samtal

Samtal

Jag: Jaha hjälper du Jadens lillasyster då?

T: Ja, jag håller henne i handen så hon inte ramlar.

Jag: Men vad snäll du är, du blir nog en jättebra storasyster någongång.

T: Ja då hjälper jag dig med bebisen i magen

Jag: Ja, fast du vet väl att det inte finns någon bebis i magen nu?

T: Mm, det finns bara bajs. Den är stor din mage,  men det är bara bajs.

Jag. Mmmm.

Det gick!

Det gick!

Stacy och jag sprang ju förra Söndan. Allt gick fel från början, jag satte väckarklockan på 5 fast jag skulle åka 5. Vaknade mitt i natten och satte tillbaka den till 4. Tindra vaknade 4:15 så jag kunde inte göra mig i ordning utan var tvungen att lägga mig med henne och åkte hemifrån 20 minuter senare än tänkt. Jag glömde därför mina hörlurar osv osv.

Men det gick bra, Stacy springer i vanliga fall mycket snabbare än mig men hon har ont i knät så hon ville springa tillsammans och det var första gången jag sprang ett helt lopp med någon.  Som vanligt var det en superhärlig upplevelse och nästa halvmara går av stapeln den 14e december.


  

Lördagsmys

Lördagsmys

Tindras bästa kompisar Hanna och Lilly var här i lördags. Vi hade en mysig kväll medans deras  föräldrar fick en date night. Det började inte så bra då äldsta tjejen Lilly sprang rätt in i vår glasdörr och blödde näsblod i hela köket. Men sen gick det bättre, vi lagade pizza och badade poolen till det blev mörkt. 

   
    
 

Dax igen

Dax igen

Det är den tiden på året då det vanligtvis börjar bli lite kyligare och det är lätt att hitta tid att springa för det är inte så varmt. 

Så har det inte varit i år men imorgon ringer klockan 04:00 för då är det dax för Ventura Pier Halvmaran, 6:30 går startskottet. Tycker ändå jag varit rätt duktig den senaste månaden. Håll tummarna för mig!

  

4åringen

4åringen

Vilken underbar ålder det här är. 4 år, så stor och så liten på samma gång, så mycket funderingar och fantasilek. Just nu leker vi mycket bebisar här hemma, jag tror Tindra föder minst en bebis före frukost varje dag. 

Varje natt lägger hon sina bebisar försiktigt i sängen och ser till att de har täcke så det inte fryser. (ingen fara då det är 30 grader här på nätterna just nu). Ibland bär hon in docksängen och ställer den brevid min säng så bebisarna inte ska sova så långt ifrån mormor. Då växer mammahjärtat i bröstet så jag tror att jag ska explodera.

   
 

Bebisarna!

Bebisarna!

Vi har varit på turné i helgen Tindra och jag. Först sov vi hos Pauline, Madi och baby Sky i lördags sen fortsatte vi ner till San Diego för att äntligen få träffa Eddie och Ellen (ja Karin och Ross med såklart). 

De är helt fantastiska, jag kunde inte få nog av att hålla, mata, gosa och stirra på dessa små underverk. Karin och Ross sköter allt galant med hjälp av en stolt mormor såklart. Det är inte lätt vill jag lova! 

Nej jag ville inte åka hem och nu vill jag tillbaka dit. Jag får nöja mig med att titta på kort tills vi ses igen. Snart. 

   
    
    
    
    
 

Mitt Jobb på C/HOPE

Mitt Jobb på C/HOPE

När jag tog min magisterexamen var jag helt övertygad om att jag ville jobba med psykisk ohälsa hela livet. Efter ett par år kändes det plötsligt ganska hopplöst, där jag jobbade varjefall. Det var för många patienter, inte tillräckligt mycket personal,och  ingen som egentligen blev bättre. Det var väl inte riktigt sant men det kändes ofta så. När man jobbar för riktigt stora byråkratier så blir det lätt så, organisationen glömmer att det är människor man jobbar med och bryr sig bara om pengar och pappersarbete.

Ungefär samtidigt som jag var helt slutkörd i Compton flyttade vi och det blev för långt att köra varjefall, så jag var tvungen att börja leta nytt jobb. Då hittade jag en annons på internet där de letade efter en person som ville jobba för en liten organisation inne på ett ungdomsfängelse som hjälper killarna där att hitta sitt sjävlförtoende så de tillslut kan klara av gymnasiet och kanske till och med läsa på folkhögskola.  Jag intervjuade,  fick jobbet och har älskat att jobba där sen dess. Det blir 5 år nu i slutet av september.

Min chef Fernando behandlade oss och killarna vi jobbade med som sin familj. Han skulle aldrig sätta organsationen eller pengar framför personalen eller klienterna, och jag har alltid beundrat honom för det.  Nu i juli berättade Fernando att han skulle sluta, efter 12 år på ungdomsfängelset hade han sökt ett annat  jobb och han ville att jag skulle ta över hans ansvar att leda vår organisation C/HOPE istället. Jag tackade ja såklart!  Detta är helt nytt för mig och väldigt spännande. Det är mycket personalansvar, budgetarbete och sammarbete med andra organisationer som jobbar med att alla ska ha lika rätt till utbildning och värdigt liv.

Nedanför är en liten video om en kille vi jobbat och jobbar med som heter Jessie, han är en av de som verkligen har lyckats, tyvärr är inte hans historia den mest vanliga men jag tänkte dela den varjefall för den ger mig hopp och påminner mig varför vi gör det vi gör. Den är filmad på anstalten där jag jobbar.

Tryck på linken nedanför och skrolla ner till videon så får ni en bättre bild av vad det är vi gör och varför det är viktigt. Den är bara 4 minuter.

http://www.gofundme.com/r4kv7k