Klara färdiga gå!

Klara färdiga gå!

De här två! Sprang så fort att de kom 2a i respektive årsgrupp. Tindra har precis börjat förstå det här med att få medaljer och troféer.  Hon tyckte det var jättekul att springa så förhoppningsvis blir det fler lopp i framtiden.  Trofén kommer på posten om några veckor. Medaljen fick hon runt halsen och nu hänger den på väggen här hemma.

Happy Friday

Happy Friday

Nu är det äntligen fredag igen. Imorgon springer Tindra och Jess ett lopp här i området som heter The Great Race, vi brukar springa tillsammans och jag önskar att jag kunde springa imorgon med men det blir för mycket med barnvakt  mm. Det får bli nästa år igen.

Vi tog en liten eftermiddagspromenad här i solen nu på eftermiddan. Det har ju regnat i 3 dagar så det var extra skönt att få känna på värmen igen. Tindra är superexelterad för hon har fått en Ferdinandtjur och en ny t -shirt från Jess som mellanlandade i Madrid när han flög till Marocco på motorcykel äventyr. Här visar hon hur Ferdinand luktar på blommorna. Jess kom hem igår så nu är hela familjen samlad. Härligt!

Sentimental

Sentimental

Jag blir alltid lite sentimental den här tiden på året, nej det är ingen födelsedag eller  liknande. Jag blir sentimental för att det är dax för LA marathon på söndag.  När jag sprang det loppet för 3 år sedan var det en sån otrolig erfarenhet. Att träna för ett maraton är bland det jobbigaste man kan göra. Bland det svåraste jag har gjort varjefall. Att springa ett maraton är inte så jobbigt om man har tränat ordentligt inför det.

Jag fullkomligt ÄLSKADE varenda sekund. Los Angeles alla gator, de olika områdena, att springa i downtown, sen ner för Rodeo Drive, och Santa Monica Blvd där jag har tillbringat TIMMAR i trafik. Nu inte en bil i sikte men tusentals fötter. Dunk, Dunk, Dunk.  Stämningen, folkfesten, alla som stod och hejade på, familjer som skurit upp stora fat med apelsinklyftor, barn som gav ut vatten och is man kunde stoppa innanför tröjan.  Amerikanare är bra på sånt där. De är utklädda och står med skyltar, ger high fives och skriker högt och passionerat. Nästan som de vill att man ska klara av det lika mycket som man själv vill.

Alla som springer långt pratar om “väggen” att den kommer komma och hur man ska tänkar för att ta sig igenom den. Min vägg kom när jag sprungit 3.2 mil ungefär och hade en mil kvar. Fötterna kändes som cementklumpar, det var otroligt varmt och jag var tvungen att gå på toaletten. Vi var i Westwood, ett område jag känner väldigt väl, jag har jobbat och gått på universitet där i nästan 10 år. Kanske var därför, omgivningen var så familjär. Inget nytt att titta på samtidigt som man vet att det börjar närma sig slutet.

Jag saktade ner, började gå men då gjorde det så ont i benen att jag ville skrika, kändes som jag gick på krossat glas.  Jag började jogga sakta igen och då kändes det bättre. Jag fick sms från min lillasyster och Jess som hjälpte och snart kände jag havbrisen och vi sprang ner San Vicente mot Santa Monica pier. Där mötte Jess mig på cykel och höll mig “sällskap” sista biten. Känslan när man går över mållinjen är obeskrivbar. Man är själv, där i glädjen, ensam om att veta vad det tog för just mig att klara springa 4.2 mil. Omgiven av tusentals människor men ändå ensam. Det är speciellt. Jag grät och skrattade om vartannat och hade bråttom ut ur löparområdet för att möta Jess. Kunde knappt gå till bilen för jag hade så ont i benen men det var värt varenda sekund.

Jag undrar ibland om jag har förskönat minnet, men det finns bara ett sätt att få veta det vilket är att göra om det. Jag funderar starkt på nästa år, då är Tor större och jag har mer tid att träna. Samt att jag inte ammar… vi säger så… så länge.

 

Happy Friday!

Happy Friday!

Varje morgon springer vi något som heter Morning Mile på Tindras skola. Det är ett program som utvecklades för innerstadsbarn på östkusten men det har spridit sig hit till Karlifornien med.

Barnen får springa till musik i 20 minuter innan skolan börjar och för varje varv får de ett sugrör. När man samlat på sig 30 sugrör får man en charm som ser ut som en fot man får hänger på ett halsband. Barnen samlar på de här små fötterna unders skolåret och när man sprungit 100 miles vilket är 16 mil (!) får blir man uppropad på scen och får ta kort med rektorn osv. Tindra sprang sina 100 miles i april redan så nu springer vi mest för att det är kul. Här är hon med 2 av sina 3 bästa kompisar Izzy och Amira.

Födelsedag!

Födelsedag!

I lördags fyllde Tor 1 år. Tänk att tiden går så fort och att han har blivit så stor. Han är ingen bebis längre. Han är en liten kille som är väldigt gosig och glad, kramas gärna men säger också ifrån när han blir sur.

Han har precis börjat ställa sig upp  och tar gärna tag i ALLT som går att dra i, dra ner, välta, skaka ja ni fattar. Han fullkomligt avgudar sin storasyster, hallon och vår hamster Snowflake.

Det blev en jättefin dag med mycket kärlek och lite regn. Vi åt paella och jordgubbstårta. Barnen och även Tor fick cupcakes. De tycker tyvärr inte om svensk tårta då grädde tydligen inte är lika gott som allt socker i glasyren. Lika bra det, mer till oss!

Karaten

Karaten

En liten updatering gällande karaten. Vi har gått ungefär 3ggr i veckan de sista månaderna och Tindra tycker det är jätteroligt. Hon är duktig med, och stark. Hon har hunnit testa för sitt lila bälte och snart är det dax för det oranga. Här är en stolt tjej som precis fått sitt lila bälte , detta var i november.